~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~♥~

 

1 och en halv månad har gått nu.

Saknaden av min Zelda blir större för varje dag som går.

 

Jag trodde aldrig att den dagen skulle komma. Någonsin.

Jag var helt säker på att du skulle få komma till himlen i din egen takt.

 

Jag kommer nog aldrig glömma hur jag fick reda på det.

Var den absolut lyckligaste personen i världen efter världens bästa vecka.

När jag fick reda på det visste jag inte riktigt vad jag skulle känna.

Arg som fan för att det hände helt utan förvarning bakom min rygg.

Så otroligt ledsen för att en del av mig tagits ifrån mig.

 

Jag fällde tårar hela vägen hem och sa inget på hela dagen.

Knappt de följande dagarna heller.

Jag grät inte de första 3 veckorna.

Jag hade inte tid att vara ledsen när jag samtidigt hade funnit kärleken och var så otroligt kär att jag inte visste vart jag skulle ta vägen riktigt.

Jag försökte mest att inte tänka på det och började hålla på med annat så fort Zelda dök upp i tankarna.

Jag kunde helt enkelt inte acceptera att hon var borta.

För alltid.

 

När jag väl tillät mig att vara ledsen så gick det inte en natt utan att kudden blev blöt av tårar.

Jag fick så dåligt samvete.

För att jag inte hade ägnat en tanke åt henne.

För att jag hade försökt glömma henne.

För att jag inte försökt hårdare med att hålla kvar henne.

För allt.

Men jag visste ju inte.

Att slutet låg så nära.

Hade jag vetat hade jag kämpa för livet för hennes skull.

Men det är ju lite sent påkommet nu.

 

Det hände flera gånger att jag vaknade mitt i natten och kom på att jag hade glömt ge henne mat.

Så jag gick upp och öppnade kylskåpet.

När jag sedan vaknade till och insåg hur allt var så bara stod jag där och grät.

Och gick och la mig igen.

Nätterna är värst.

Att aldrig mer få höra hur hon vill komma in i rummet.

Aldrig mer få gosa med henne i sängen.

Aldrig mer få känna hennes mjuka päls.

Aldrig mer få höra henne spinna.

 

Jag är så otroligt arg att inte jag fick bestämma!

Varför fick inte jag välja vad som skulle hända med henne?!

Aldrig att jag skulle valt att hon skulle dö!

Jag trodde att hon var min!

Självklart att de tog chansen när jag inte var hemma!

Fattar de inte att jag ville ha mina sista timmar med henne?!

Jag visste ju inte att det var sista gången jag någonsin skulle få se henne när jag tog min väska och stängde dörren.

 

Jag kommer inte ihåg min sista stund med henne.

Inte sista dagen.

Inte ens sista veckan.

Känns så hemskt..

Varför skulle jag lägga det på minnet när jag antog att hon skulle vara hemma när jag kom hem?

Jag har nästan glömt hur hon låter när hon jamar.

Nästan glömt hur det ser ut när hon kommer gåendes in i rummet.

Har nästan glömt hur hon ser ut.

Ibland har jag svårt att se henne framför mig.

Usch jag får panik!

 

Ibland hoppas jag att Zelda aldrig avlivades.

Att mamma och pappa egentligen gav bort henne till några.

Och att vi är påväg dit varje gång vi åker bil.

Att de ska överraska mig.

Men det händer ju förstås aldrig.

 

Lilla Zelda..

Jag undrar om jag någonsin kommer acceptera ditt öde.

Förmodligen inte.

 

Jag klarar verkligen inte av att se bilder på dig.

Det bara hugger till i bröstet och jag kan inte hejda tårarna.

Men jag jag ville lägga in en bild här ändå.

 

Jag har inte vågat fråga vad de har gjort med dig.

Jag är för rädd för svaret.

Men jag hoppas att du har det bra vart du än är.

Tänker på dig varje dag.