Jag kan verkligen inte sluta tänka på dej.
Jag kan bara sitta där och kolla på dej och drömma mej bort.
Jag glömmer liksom bort att jag måste prata med dej.
Om jag vill föra det här frammåt måste jag prata med dej.
Men då blir jag så blyg igen.
Men du är så svår att prata med, tycker jag.
Jag kan liksom inte riktigt.
Hur fan kan vissa dagar vara så jävla bra?!
Du pratar med mej hela tiden, du rör vid mej hela tiden.
Ta mej tillbaka till den dagen jag höll om dej.
Då kunde jag säga exakt vad jag ville.
Men nu?
Detta är så svårt.

Jag bryr mej inte om vad de andra tycker om mej.
Även om dem höjer mitt självförtroende,
så är det dej jag vill ha.
Vad just du tycker är det enda som räknas just nu.
Resten kan kvitta.

Så fort jag öppnar munnen så känns det som om jag skämmer ut mej när du hör på.
Men jag kan inte hjälpa det.
Det bara blir så när man gillar nån!