"You don't dream in cryo. ...."




Jag drömde om att jag flög.
jag kunde flyga hur långt som helst.
Vart jag ville. Hur jag ville.
Jag kunde ta med vem jag ville.
Vilken människa på jorden som jag ville.

Men vem ska man välja då?
Om man bara får välja en?
Svaret kan förstås vara väldigt enkelt, eller också väldigt svårt.

Det var krig. Men ändå inte..
Inte sånt krig som finns idag.
Vi var allihop instängda i min stuga.
Hela klassen.
Både nya och gamla.
Men då visste vi inte vad som skulle hända.
Så vi brydde oss inte speciellt mycket.
Jag satt i soffan med dej, tätt intill.
Jag ville vara i det ögonblicket för alltid.
Jag visste att jag drömde, och jag ville inte vakna.

Jag älskar den känslan, då man inte riktigt vet om man bara gillar en som vän eller mer.
Just den där känslan mittemellan.
För sen när det går över den gränsen, då börjar det bli svårt.
Min gräns är inte så tydlig, jag tror inte ens att den existerar hos mej.
För jag blir alldeles för lätt kär.
Men jag älskar det.
Då kan man ialla fall inbilla sig att den andra tycker samma sak.
För det är då man memorera allt han gör.
Allt han säger till mej.
Allt han gör mot mej.
Varje gång han kollar på mej.
Ler mot mej.
Skrattar med mej.

Plötsligt så hände det.
Det som inte fick hända.
Jag var den enda som kunde den säkraste vägen ut.
Bara jag.
Jag kunde bara ta med mej en.
Jag hatar när jag drömmer så.
Skulle jag välja min bästa vän?
En ny annan vän?
Min nya kille?
En otroligt saknad gammal klasskamrat?
Såklart att du kanske hade valt din bästa vän.
Men i min situation, det går inte beskriva..
Jag hade ingen aning.
Tiden håller på att rinna ur, och jag måste välja.
Får panik när alla skriker och gråter.
Ni sitter i grupper och tröstar varann.
Det är hemskt att bara stå där och titta  på er,
och inte göra ett skit.
Men vad skulle jag göra då?

Jag är rädd att jag alltid går för snabbt fram och skrämmer honom.
Jag lovar att det är därför som jag aldrig får någon.
För när jag tror att det håller på att leda någonstans, så ger jag allt ignorerar allt annat.
Då blir det nog antagligen rädda.
Men jag lär mej aldrig, och kör samma taktik som vanligt..
För, jag kanske har hållt på med rätt många de senaste 3 åren.
Me hur måga av dem har jag fått då?
Ingen.

Och så bestämde jag mej.
Jag bara vände och gick därifrån.
Lät dem ta er.
Det var svårt för mej,
men tydligen kändes det så rätt just då.
Tårarna vällde fram när jag hörde era skrik.
Men vad skulle jag göra då?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0