Det är så himla svårt, eller var. Men jag har accepterat det nu, tror jag.
Vissa stunde kan det kännas som vanligt medans andra är jag helt förstörd..
Jag vill vara arg på dej, men jag kan inte. Hur skulle jag kunna vara det?
Jag gillar ju dej mycket ändå, även fast jag inte vill.
Jag gråter faktiskt när jag skriver de här nu. Jag saknar dej, trodde det kunde bli nåt.
Seriöst.. Så jävla nära, så nära att man inte ens kan tänka hur nära det var.
Och sen bara vände allt.. Jag fattar inte. Allting bara gick så fort. Allt hände på en vecka.
Det var bara för mycket för mej..
Hela tiden fortfarande tänker jag tillbaka på om jag kunde gjort något annorlunda som hade förändrat allt.

Men du säger bara:

"Du ska aldrig tänka att
det var ditt fel, snälla
lova det.. Du kunde inte
vara mer perfekt än vad
du är.."

Och jag tror på dej, för vad ska jag annars göra då?
Jag kan inte låta bli att svara på dina sms, även om jag vet mycket väl att jag inte borde.
Du säger gång på gång förlåt, klart jag förlåter dej.
Du säger hela tiden hur mycket jag betyder för dej och att allt är ditt fel.
Men jag kan inte skylla på dej, känslor kan man inte styra, jag förstår dej.

När du sa att du grät för mej, vad du gjort mot mej så kan jag verkligen inte hejda mina tårar..
Jag kan inte fatta att jag betyder så mycket för dej, men ändå inte tillräckligt..
Hur kunde det vara så nära egentligen?
Varenda gång du skickade ett sms där du frågade hur jag mådde så tårades mina ögon.
För det är så jävla snällt av dej att bry dej om mej, mer än snällt.

Exakt allt jag gör påminner om dej. Jag tänker alltid på dej.
Jag försöker verkligen att inte göra det, men det är svårt. Du var speciell, för mej.
Jag förstod egentligen aldrig hur mycket jag gillade dej, förrän jag förlorade dej, och allt var försent.
Jag trodde inte att jag skulle känna såhär, det trodde jag verkligen inte. Inte en chans!
Men nu är det ändå försent, så det spelar ingen roll!

Men idag kunde jag smsa dej som vanligt sen en vecka tillbaka.
Inga fler jävla "jag-är-så-ledsen"-sms.
Det kändes så himla skönt, att jag äntligen kanske passerat den där linjen, att jag kanske kommit över dej.
Jag vet att du ljög när du sa att du inte hade gjort nåt, jag visste med 100% att du hade varit med henne.
Men jag lät dej ändå ljuga för mej, för jag vill inte att du ska må dåligt över att du gör mej ledsen.
Inte för att jag blev det heller..
 
Jag vill inte vara här just nu i mitt liv. Jag vill bara komma över dej och sluta gilla dej.
Men varför är det så svårt?! En del av mej vill aldrig mer träffa dej, medan en annan del vill det.

Allt är så konstigt, för en sekund var du min, och i nästa en annans..
Men jag vill inte förlora dej ändå..
Det är så himla svårt..

"Du har en plats i mitt ♥"