Tycker det känns så sjukt att börja trean.

Började ju nyss tvåan?!

Känns verkligen som det inte alls var längesen, känns inte som om jag har gått klart tvåan än.

Tänk att det var ett helt år sen.

Var så lycklig då.

Så jävla lycklig.

Undra om jag någonsin kommer bli så lycklig igen?

Känns som om jag aldrig kommer komma riktigt så högt upp som jag var då.

Allt var så bra och livet bara flöt på.

Fan var du tvungen att försvinna ur mitt liv?

 

Önskar att det fanns en handbok på hur man finner lycka i livet, vilken väg man ska ta och hur man ska bära sig åt.

Men så funkar inte livet.

Allt jag vet är att det är jag själv som styr det.

Till viss del.

Resten lämnas åt slumpen.

 

"Allt händer för en anledning."

Och ja det kan jag väl hålla med om vissa gånger.

Hade det aldrig hänt så hade jag nog inte haft körkort idag.

Hade aldrig orkat ta tag i det.

Men det finns så många fler dåliga saker som hänt på grund av det.

Mer dåliga är bra faktiskt.

Hade varit en helt annan person än vad jag är idag.

Det tänket jag har kommit i är inte bra för mig.

Men det är så svårt att komma ur det.

Bara gör saker utan att tänka mig för.

För det verkar så jävla bra att göra det just då för stunden.

 

Kan fortfarande bryta ihop fast det gått så långt tid.

Det fanns en tid jag troddde att jag inte hade några problem med det längre.

Men det var så jobbigt att hålla det så jag bara släppte allt.

Orkar inte ens kämpa för att försöka komma över det.

 

Försöker fortfarande planera min framtid så som jag alltid velat ha det.

Du ska faktiskt inte få stå i vägen för det.

 

Det kommer bli bättre och jag fixar detta.

 

Jag behöver bara lite mer tid.